Vaknade nyss och känner mig helt övetkörd....överkörd av en lastbil...inte för jag vet hur det känns men kan föreställa mig... känner mig helt tom och matt...grät igår igen tills jag somnade och som tack för det är ögonen återigen svullna och gör ont...önskar verkligen att jag inte behöver må såhär mer... jag vet att det är upp till mig själv hur jag mår men rår inte för att jag saknar honom... jag mår illa av att svälja ensamheten...att känna att jag ändast duger till honom när det killar i snablen på honom...att han då kan vara öm och visa sina känslor... falska sånna... Att han inte hör av sig gör mig fundersam och orolig...tankarna lägger sig som en flerfilig motorväg....jag vet varken ut eller in...vad som är sant eller falskt...Måste hitta något som får mig på bättre tankar... Innan jag träffade ♥ var jag någelunda stark i mig själv, en livsvilja och en massa glädje... jag orkade då ta tag i saker i mitt liv...Denna människa är som bortflugen... ♥ har brutit ner mig på bara några månader och fått mig känna mig värdelös och inte älskvärd...att jag så nerkärad i han tillåter det att ske... känner att jag vet inte om jag orkar ta mig igenom det hela igen.... har varit här förut och det var en lång väg tillbaka.... men så snabbt man faller ner...Hur är det äns möjligt???