Med sanna kärringtakter
Kategori: Bokrecention
När någon är riktigt svag, jämmerlig, mjäkig, töntig, självömkande och sjuklig brukar man höra från den som är hjärtligt trött på den där ömkliga människan "var inte en sån kärring, ryck upp dig"
Och om vi sneglar på ett helt annat tillfälle, när någon orkat riktigt mycket. när någon varit stark, tuff, uthållig, rejäl och stadig, då brukar den som ivrigt klappar händerna vid den uthålliges sida glatt utropa "vilken karl"
Och precis där någonstans har det blivit ett enda gigantiskt missförstånd. Kom på det för ett tag sen.
Min man låg och långbadade samtidigt som han harklade sig tårögt om någon begynnande förkylning och var det inte lite magont också, och det där badvattnet som var aningens för varmt och kunde jag öppna ett fönster och han ville nog inte äta något kallt till lunch för då skulle lilla magen helt skjuta i galenskap och var han inte väldigt trött också, om han verkligen kände efter. Och kände efter gjorde han förstås. Allt detta medan jag torkade några barnrumpor, plockade upp smutsig tvätt, sorterade in högar med småstumpor och kalsonger i rätt lådor, borstade mina tänder ( och andras med för den delen, när jag ändå var i gång), bäddade några sängar sprang ner med nerkissade barnbyxor till tvättmaskinen, svarade i telefon, gav den evigt jamande tjockiskatten torrfoder samt vattnade ett par bortglömda blommor. Och mitt i springandet ljudet av den där ylande alfahannen i för varmt vatten ( som man inte ens kulle kalla ljummet).
"var inte en sån kärr..." skulle jag precis väsa mellan tänderna. När jag ångrade mig. Han där i badkaret var ingen kärring. Kärringar, de orkar vad som helst. Kärringar kan laga mat, trösta barn och ha magsår på samma gång (eller rättare sagt, göra allt, men ändå inte ha magsår). Kärringar kan hugga ved samtidigt som de snoppar jordgubbar. Kärringar har bra relationer med sina kompisar. Kärringar är sega, starka, trygga fyrar som blinkar starkt i blåsten. Han som låg där i badkaret var en riktig karl. En karlakarl. Karlar tror att de ska dö om det får en finne i ljumsken (det är bara att klämma den och tjoa vidare). karlar kan inte ta med lite smutstvätt på vägen ner, de har inte kapacitet att både springa ner för att utföra sitt uppdrag OCH ta med lite tvätt, samtidigt. En karl kan inte laga mat själv. En karl ringer aldrig upp sina kompisar. En karl vågar inte gråta (eller kan inte, hemsk tanke, de sitter där och torrhulkar, störda sedan generationer tillbaka). En karl glömmer bort att torka av bordet efter sig. En karl är som en liten ranglig segelbåt på det guppande havet, men har han tur anar han fyren där borta vid horisonten.
Nu menar jag inte att alla killar är karlar och alla tjejer är kärringar heller. Det finns tjejer som är riktiga karlakarlar. Och några fina män med sanna kärringtakter.
Så kan vi sluta hyckla nu? Sluta smeka de där mjäkiga karlarna medhårs? Det är ju solklart vilka som ljugit ihop att karl= duglig och kärring= skvallrande mähä. Karlarna förstås! Inte killar, tjejer, männen eller kvinnorna. Karlarna är det. De osäkra typerna som inte ens kan värma en fiskgratäng i micron, klart de måste hacka ner på den där suveräna handra halvan i hemmet. Den som kan göra egen gratäng med redning, riven parmesan och urbenad torsk, diska efter sig och få deras barn att känna sig älskade samtidigt.
Har jag tur och kämpar på lite så kanske jag kan bli en riktig jävla kärring när jag blir gammal. Man kan ju allid hoppas. För en karlakarl vill jag aldrig, aldrig bli. Och inte min man heller hoppas jag.
