Att titta sig i spegeln och vara nöjd med vad man ser är vad jag förstått något mycket
ovanligt i dagens samhälle...
Vi vill alla förändra något på vår utsida...
Några extra kilon på magen som man vill få bort...
Lite bristningar som nu syns när huden blir brunare...
Jag har både tigerränder och några små volanger...
och ja jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ville få bort dem...
Men nu är det inte utsidan som är viktig för mig... Utan insidan...
Jag står i bara trosor framför helkroppsspegeln i min hall efter duschen och ser på min kropp...
smal ja och lite lätt solbrun... I mina ögon helt okej..
Men när jag kollar in i mina ögon tänker jag...
Vem är jag??
Det är där jag är just nu... Frågar mig ständigt... Vem är jag??
Jag har nu kommit till den del i livet jag skulle kommit till långt tidigare....men lätt att vara efterklok...
Jag vet inte vem jag är och vad jag har för värderingar i alla lägen...
En del vet jag men det är en väldigt liten del...
Jag har turen att veta vad jag vill jobba med...så långt har jag kommit och det visste jag redan innan jag började frågasätta vem jag är...
Jag har förr varit en person som rusat fram som ett x2000 tåg med skyddslappar som på en häst på travbanan...
Jag har levt i en liten bubbla och blundat för saker jag inte velat se...
Jag har förträngt känslor och ersatt dem med hur jag velat känna...
Levt i en låtsasvärld och varit egenkär och egosentrisk....
Jag har inte kunnat se ordentlig vad andra gjort mot mig....och kanske till och med vad jag gjort mot dem...
Jag har alltid sökt efter den stor kärleken...
Den som speglas så fint i alla filmer och böcker...Men så kommer det aldrig att vara om man inte kan vara ärlig mot sig själv...
Jag har haft en tung vecka och många sömnlösa nätter... jag är besviken, arg och ledsen...
Men bara på mig själv....
Hur har jag kunnat låta det gå så långt...hur kan jag låtit alla dessa "män" utnyttjat mig, lekt med mig...
Jag har fått erkännande från två som jag haft tidigare att de bara sett mig och ser mig som en leksak...
Det är slut på det nu...
Han som jag kallar ♥ har varit den som fått mig att vakna...
Han har medvetet gått in i mitt huvud...skakat om mig och fått mig med en rejäl
käftsmäll att se hur jag blivit behandlad tidigare....
Han har medvetet bromsat just för att han sett hur trasig jag varit och är och
inte velat utnyttja det för egen vinning...
Han kommer också vara här för att stötta mig så jag kan komma vidare och
hjälpa mig till att finna min inre lycka...
Fast jag är mycket rädd...rädd för jag har ingen aning om hur jag ska komma dit och jag kan inte se mål...
Har inga delmål och ingen "säker" plan på hur jag ska lyckas...
Allt jag vet att från och med nu kan det bara bli bättre...
Jag är också väldigt rädd för att jag inte kommer klara det utan att jag kommer falla tillbaka i samma destruktiva beteende... men ♥ har lovat att hjälpa mig upp igen om jag faller...
Jag vet en säker sak...oavett vad som kommer ske i framtiden så kommer ♥ alltid ha en speciell plats i mitt hjärta... och hur det än blir så kommer det blir bättre...och det kommer ta tid...
Jag kommer ge det tid...det ända jag kan göra nu är att ta en dag i taget och lära mig vara i nuet...